En bild säger mer än 1000 ord

Själv säger jag inte så mycket. Jag hickar mest. Och tittar på världen med förvånade ögon. Fast ibland blir jag ju hungrig. Då måste man ju säga till. En gång i timmen ungefär.


Här har jag precis kommit ut. Jag var ganska kladdig i håret, så efter en liten stund döpte barnmorskan mig i handfatet på förlossningssalen.


Sen fick jag mössa på mig och ligga hos pappa när mamma gick och duschade.


På lördagen kom min storebror och hälsade på mig. Han hade med en noshörning som han haft när han var liten, och sa att jag skulle få ärva den.


Såhär snygg kan man bli i sjukhuskläder. "Tillhör Landstinget" står det på min mage. Jag som inte ens föddes i rätt Landsting.


Här ligger jag i akvariet som jag skulle sova i på BB. Fast jag ville hellre ligga i mammas armhåla.

NU HAR JAG KOMMIT UT

Den 16 februari kl 14.36 föddes jag på Kristianstads Sjukhus. Från det att mamma och pappa kom till sjukhuset tog jag bara 4 timmar på mig att komma ut. Mamma var grymt duktig och pappa var cool lugn. Jag vägde 3380 gram och var 50 centimeter lång. Mamma är kvar på sjukhuset så pappa är hemma en runda och hämtar min storebror som skall komma och hälsa på mig. Sa jag att jag heter Albin?

Mamma klättrar på väggarna...

...kan ni föreställa er hur ont DET gör med foglossningar?

Eller som blivande morbror sa när han var liten och hörde sin mamma prata om sitt jobb. Hon sa att vissa på jobbet är så sjuka att de klättrar på väggarna.
- Om de kan klättra på väggarna kan de väl inte vara så sjuka!

På sydostfronten intet nytt

I helgen har mormor varit på besök. Hon hade med sig kläder till mig, ett fårskinn, sängkläder och en massa andra mysiga grejer. Flodis testade min säng som nu är bäddad och klar.


Natten till söndagen gav fogarna i mammas bäcken upp. Plötsligt kan hon knappt gå, ännu mindre vända sig i sängen eller ta sig i och ur soffan eller bilen.
Det gav en rejäl tankeställare om handikapp och hur tacksam man ska vara att man är frisk och rörlig. Det var en nyttig insikt att känna på hur det känns att inte klara att ta på skorna själv. Så mycket i vardagen man tar för givet, som för männsikor med funktionshinder inte alls är en självklarhet.
Mamma har fått Alvedon och ett stödbälte, så nu är det bara att gilla läget och hoppas att det inte är länge kvar tills jag kommer ut. Mamma är nämnligen lite rädd att Greenpeace när som helst ska storma huset och knuffa ner henne i havet igen.


Och i vardagsrummet pågår någon typ av strid på liv och död.

Dagen D

Idag är det den 8:e februari, alltså dagen då det är beräknat att jag ska födas. Mamma undrar om hon från och med nu får övertidsersättning? OB-tillägg tycker hon att hon förtjänar sen flera månader tillbaka.

Födelseorten är spikad!

Idag har mamma varit inne i blomsteraffären i Sölvesborg och visat magen på allmän begäran. Sällan har något så litet som jag fått så mycket uppmärksamhet! Det skulle möjligtvis vara Mockfjärdsvapnet.
Ginn, som är äldst och visast bland tanterna bad att få känna på mammas navel och konstaterade sedan självsäkert att det var 4-5 dagar kvar till jag skulle komma ut.
Efter den diagnosen åkte mamma och pappa på studiebesök på förlossningen och BB på Centralsjukhuset i Kristianstad. Intrycket var bra, så de bestämde att jag ska få födas där. Det är bara hälften så långt som till Karlskrona. CSK har gott rykte om sig, medan pappa har fått höra att Blekingesjukhuset har landets sämsta förlossningsvård. ALLA spricker där. Farsorna med.

Klicka här för att titta på alla bebisar som föds i Kristianstad. Men jag lovar att det dyker upp bilder här på min blogg också.

Det är insidan som räknas

Den så kallade "Bebiströjan" är omåttligt populär bland blivande mödrar och har varit ett fenomen såpass länge att min mamma började reta sig på dom redan för två år sen. För 179:- plus frakt kan man få hem den här läckra saken och bli morsan som gett övertydligheten en mage.

Min mamma, som för två år sen inte hade en aning om vad som väntade i framtiden, tyckte att det var hennes plikt att visa omvärlden varför hennes då icke-gravida mage också putade, så hon skapade en egen version.
Tröjan har sedan dess haft en given hedersplats i mammas garderob och själv tycker hon att den nu är roligare än någonsin.

Välkommen!

Det är jag som är bebisen Lindström och det här är min blogg. En blogg är som en dagbok på internet, där man skriver och publicerar bilder så att andra kan se.
Just nu är det väldigt modernt att ha en egen blogg och alla som "är något" skriver dagligen och berättar vad de åt till frukost eller anser om kandidaterna i det amerikanska presidentvalet.
Min mamma tyckte att en blogg var ett bra sätt att visa bilder på mig och berätta för alla släktingar och kompisar som bor långt bort. Du som läser kan passa på att lämna en hälsning till mig, så vet jag att du har hittat hit.

Varje inlägg jag skriver har datum och rubrik överst. Underst står det "Upplagd av Liten Lindström" och sedan "kommentarer". Om du klickar där öppnas ett nytt fönster. I den stora rutan skriver du din hälsning. Sen klickar du i ringen där det står "Kallas:" och fyller i ditt namn i rutan.
Nu kan jag och alla andra som besöker bloggen se din hälsning!

Här har ni en bild på min storebror, sommaren 2006 när han var på semester i Kroatien.

Om du klickar på bilden kan du se den i full storlek. Du kommer tillbaka till bloggen genom att klicka på pilen bakåt i din webläsare. Det går bra att kopiera eller spara ner bilder till din dator genom att högerklicka på dom.

Titta gärna in till mig ibland. Så länge min mamma går och väntar på att jag ska vilja komma ut har hon gott om tid att skriva och berätta om mig här.
Och så fort jag har fötts och pappa kommer hem en runda från BB har han lovat att lägga upp massa bilder.

Spock

Ett "arbetsnamn" är nog vanligt att blivande föräldrar hittar på till sina barn, för att ha en benämning på fostret innan man bestämt sig för ett riktigt namn.

Efter att mamma och pappa varit på ultraljud i Karlshamn i vecka 18 kunde de på fotot de fick kallt konstatera att det var en utomjording de väntade.
-Det är ET! skrattade dom.
-Ja, eller Spock i Star Trek!
Och Spock fastnade... Sen den dagen har jag fått heta det. Jag oroar mig lite för att de ska fortsätta kalla mig Spock även efter att jag är född. Det är så invant nu att det känns helt naturligt. Vilket egentligen bara bevisar att man inte ska vara rädd för att ge sitt barn "fel namn", för vad man än får heta så tar det inte lång tid innan namnet blir ens identitet och liksom formar sig efter personen som bär det.

-Tänk om bebisen kommer ut och har spetsiga öron! sa min storebror och såg både road och lite bekymrad ut.
Ja, ett är i alla fall säkert: Om jag får såhär välformade ögonbryn och glansigt hår har jag i alla fall inte ärvt det av mamma.

Har ni några roliga exempel på smeknamn på ofödda barn? Lämna gärna en kommentar och berätta!